Ljuva sommarnätter – när sovrumsfönstren står på vid gavel växlas godstågen som skall bli omkörda av snabbare trafik in på våra små förbifartsspår i Stenkullen. Det gör de alla andra årstider och tider på dygnet också, men i de sällsynta sommarnätterna är det värst.
Vi har bott tvåhundra meter från Västra stambanan i tre decennier.
Godstågen är naturligtvis värst. Men vi noterar dem knappast längre, annat än när någon försöker prata med oss utomhus mitt i oljudet. Då hör vi dem, men inte vad den pratande säger.
Ovana besökare väntar inte tills tåget är borta, och får ta om alltihop igen när det blivit tyst.
Person- och pendeltåg kan man prata sig igenom bara man höjer rösten lite. Men nu, i och med förbifartspåren har vi till råga på allt fått växlar. När tågen går igenom dem tjuter först ett plojng genom skenorna. Sedan låter det kolong, kolong för varje hjulpar tills tåget tar slut. Alla tåg som inte växlas in på förbifartsspåren stämmer upp de här ljuden. Alla tåg som växlas in är värre: det gnäller och gnisslar och bullrar och ylar innan något tusental ton godsvagnar kommit till vila.
Själva hade vi också kommit till ro i den ljuva sommarnatten, men nu är vi vakna. Och det är svårt att somna om. För lok låter även när de står stilla. Kylfläktarna mullrar påträngande över nejden.
Och lokförare är oförklarligt rastlösa människor som ofta får för sig att det vore bättre att stå trettio meter längre fram och så bullrar motorerna igång igen, bromsarna släpps på och kopplingarna smäller och dunsar när tåget rullar igång igen. Och alla bromsarna ylar och gnäller när det skall stannas igen, trettio meter längre fram…
Det borde höra till vanlig hyfs att den som väl fått (någorlunda) tyst på sitt tåg, skall stå still tills klarsignal getts.
Lars Fritsch, Stenkullen